När jag var 10 år firade vi mammas födelsedag på den grekiska ön Poros, med vad Apollo kallade för ”en autentisk och äkta grekisk afton”. Vi blev hämtade med turistbuss och skeppade till en blåsig parkering med gatlyktor, ett par långbord och ett band som spelade slött på sina instrument. Maten var okej, jag fick för första gången testa en dolma (älskat sedan dess) men turisterna blev alldeles för fulla och servicen var så otrevlig att det blev bråk. Vi var fast där, vittnen till det mänskliga förfallet, iskalla och besvikna kroppar som bara väntade på att bussen skulle vända tillbaka mot Poros stad och vårt hotell. Jag antar att det här var en så kallad grisfest, men den benämningen lärde jag mig först långt senare. Mamma sa efteråt att det var hennes livs sämsta födelsedag, det säger väl nåt. Igår kväll kom vi till mina kompisars hus på Torö stenstrand och jag hade med mig en flaska grekiskt Haggan Xinomauro jag fått av Frida. Den kyldes till perfekt temp och så lagade jag souvlaki med tzatziki, grekisk potatis och en ljummen grekisk sallad. Fy fan vad gott. Vinet, wow. Alla älskade det.Okej, maten då! Jag tycker det blir så jävla gott att blanda en rejäl klick crème fraiche i tzatzikin. Gurkan var nästan slut, men det gjorde inget. Testa mindre gurka än alla recept. Och att karamellisera rödlöken med lite socker på slutet. Låt den svalna bara , så fetaosten inte smälter och salladen blir tråkig. Oliverna serverar jag helst på sidan. Jag följde det här receptet ungefär, måttar fan aldrig nåt, får klåda av köksmått. Det är väl därför jag hatar att baka. Dessvärre hände livet med barn, potatisen blev snäppet över (men krispig!) och spetten fick gå för länge på eftervärme. Skit händer, men vet ni vad? Grekisk mat är tacksam att äta både kall och hårdstekt. Så länge man slipper möta blicken av en banjospelare i ett grekiskt folkband på en blåsig parkering på Poros.
