Kanske var det min treårsdag. Min gudfar tillika min morbror och hans sambo hade med sig en present. En Barbie-docka som också kunde bli gravid. Jag faschinerades av det, att man kunde stoppa bebisen inuti magen, och sen ta ut den och då blev magen platt på dockan. Sen minns jag att jag var i skolåldern och många var arga, det blev en stökig skilsmässa mellan min morbror och hans sambo. Min morbror fick tillfällig vårdnad om pojkarna, två små lintottar med smala, solbrända och myggbitna sommarben. De bodde i en lägenhet och delade rum, en våningssäng som vi lekte med som en klätterställning, eller en båt. Ett fartyg mot öppet hav. En dag skulle en av pojkarna flytta till sin mamma i Stockholm. Den andra blev kvar ett tag, som jag minns det. Det kändes sorgligt att de delades upp, min mamma var rasande och säkert elak på alla sätt när hon ville skydda sin bror i separationen. Sen plötsligt var pojkarna borta, båda två. Vi hade gått igenom så mycket ihop, under många år var vi i min tredje kusins våld. Han som låste in oss i källarutrymmen, släckte lampan och gick. Vi satt där, rädda och små. Barn i mörker.I dag körde jag bilen mot Karolinska i Solna. Jag körde fel, nervös och skakig. I garaget på sjukhuset försökte jag betala parkering i en app som inte funkade utan uppkoppling, slukad av betongen. Jag stod vid P-automaten och träffade på en vän, där med sin anhöriga i samma ärende. Cancer. Den som äter människor obarmhärtligt. Ofta de som förtjänar det allra minst. Jag tar hissen upp till en sluten avdelning och när jag kommer in på salen ligger den lilla pojken där, han med myggbitna sommarben. Han sover. Jag smyger in och sätter mig. Han vaknar, förvirrat, irrar av alla medicinerna i kroppen. Jag dyker in i hans famn och kramar. Det är pojken som lekte i våningssängen, pojken som sjöng som en näktergal. Vi pratar länge, en timme blir två. Jag säger att jag kan ta med honom ner till kiosken, jag behöver handla lite. När vi går mot utgången till vårdavdelningen står hans sköterska där. En man som skolat om till uska i medelåldern, efter att han framgångsrikt rattat bolag ville han göra skillnad i slutet av karriären. Min kusin har satt syrgasen på fyra. Uskan tittar manande på mig och säger att jag måste se till att syrgasen är på max två. Om den ligger för högt vänjer sig kroppen så snabbt att man sen inte kan andas på egen hand. Jag lovar uskan. Vi rör oss mot hisshallen, jag skjutsar min kusin på rollatorn för att rullstolarna var upptagna. Han höjer syrgasen, viftar bort uskans ord. Jag tvingar honom att sänka. Vi går till sjukhusets apotek och han vill ha ansiktsmasker och jag hämtar ut medicin när jag ändå är där. Jag vill köpa snus på Pressbyrån, men de säljer inte nikotin inom sjukhusets gränser, fastän hela apoteket var fullt av nikotinplåster och tuggummin. Jag säger att jag kan köpa det på macken sen, när jag hämtar barnen. Min kusin ropar till sig en i personalen som säger att man kan köpa det snett emot sjukhuset. "Vi ska dit", säger han. Jag tvekar. "Du har ingen jacka". "Jag är så jävla varm av alla mediciner, nu kör du mig dit". Jag rattar rollatorn ut på gångbanan. Februari-slasket pissar oss i ansiktet och jag småspringer, det lossnar i fötterna och vi skrattar. Han håller syrgasbehållaren och ansiktmaskerna och jag känner att vi är små igen. Två barn, inte i mörker, bara i ljus. På Pressbyrån köper vi snus och glass. Allt känns rock and roll. Jag inser att jag inte haft så här roligt på länge. Jag släpper av honom utanför avdelningen. Vi kramas men säger inte hejdå, för hejdå är fel. Omfamningen är så mycket kött och blod, så trygg. Det är först när jag står i hissen ner till garaget som tårarna kommer. För det finns så mycket mer kvar, all historia vi ska bygga ihop framåt. Alla fartyg mot öppet hav. Och de måste få hända.
