När människor hävdar att Britney Spears hade det bättre med sin far som förmyndare så brukar jag fråga vad de tyckte om hennes framträdande på MTV’s Music video Awards 2007. Var det rimligt att hon stod där, märkligt påverkad av mediciner, bara månader efter att hon rakat huvudet och blivit fråntagen vårdnaden om sina två bebisar? Jag ska inte säga att min vecka har varit som en i Britneys liv 2007, men jag har haft en tuff vecka och jag har hamnat i gamla tankebanor. När jag var 14 dog min jämnåriga kusin när han boffade butangas. Vi hade växt upp som syskon och det öppnades ett gapande svart hål nånstans där inuti som jag lät vara. Jag gick inte nära kanten bara. Någon månad efter min kusin gick bort träffade jag min första pojkvän och ni vet hur det är med sånt i den åldern, kutar man bara tillräckligt snabbt hinner inte skiten ikapp. Jag tog pojkvännen i hand och sprang. Vi var barn som lekte vuxna, det var omtumlande. Ett år i senare fick jag veta att pojkvännen låg med sin tjejkompis bakom min rygg och jag blev dumpad, han var kär i henne sa han. Jag, mamma och pappa bodde just då i en vindslägenhet på Wallers Plats 4 och min mamma försökte få mig att äta genom att laga pannkakor, som om jag var fem år gammal. På bara några veckor hade jag magrat av så pass att höftbenen sköt fram och bröstkorgen syntes genom huden. Smal var aldrig min grej, nu var jag smal. Jag såg sjuk ut. Min kompis Petronella hade kommit förbi och satte sig mittemot vid det trendiga barbordet och granskade mig när jag glodde ner i tallriken utan att röra den. Plötsligt hörde jag henne tjuta, som ett larm. En mistlur. Det var chockerande på något vis, hennes reaktion. Så omedelbar och hjärtskärande.- Snälla ät något, kved hon, samtidigt som hon torkade bort snor och tårar med tröjärmen. Jag kunde inte äta. Men för första gången sen min kusin dog kunde jag gråta. Tårarna rann. Petronella gick runt bordet och lade armarna om mig. Hon höll mig. Hårt och länge.Någon månad senare var jag och såg Britney Spears live i Globen, och mitt under låten Sometimes ringde min Nokia 3310. Det var min expojkväns mamma som sa att hennes son saknade mig, att han ångrade sig. Det är otroligt ändå, att jag föll för det och gick tillbaka (han gjorde samma grej igen ett år senare, fast med en av mina kompisar). Grejen är att det aldrig handlade om killen, inte ens om hans mamma, inte en enda gång. Jag ville bara fortsätta springa.
