Jag vet inte hur många blogginlägg jag samlat på mig som jag inte lyckats få ut. Restaurangtester, köksrenoveringen, matlagning och bara allmänt bös. Men så är det mitt i avslutningar, värmen från helvetet, och ja. Ett hus. Jag har bott i lägenhet i större delen av mitt liv, och alltid haft en romantisk bild av husägandet. Jag kan BLI en sån som påtar, odlar, håller efter. Vi har köpt vårt drömhus och vi orkar knappt städa. Dammråttorna ligger tunga som sälar i hörnen, så tunga att jag börjar undra om sonens eventuella pollenallergi kanske bara är kvalsterallergi. Men det kanske blir så efter tre månader av köksrenovering, man blir lite utbränd av sitt eget hem. I sitt eget hem. Det har ju varit hyggligt fram tills nu. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan att jag hatar min trädgård och vill att den skall dö. Eller inte dö, men liksom leva ett eget liv utan min inblandning. Igår satt jag och kikade på alternativ för gräsmatta, nåt mer miljövänligt. En äng! Problemet är att vi har kirskål som kryper närmare och närmare. Snart är väl allt bara kirskål. Det skulle inte heller förvåna mig om vi har parkslide, trädgårdens aids. Ibland fixar jag i trädgården för att förra ägarna var så jävla duktiga och jag tänker att de skulle bli ledsna om de körde förbi bara för att titta, och se detta förfall. Skammen är en otrolig drivkraft ändå, kanske den bästa. Så nu undrar jag, fixar man i sin trädgård för att man gillar det eller gör alla det här för att de inte orkar skämmas?
