Livet har sina turer. Ibland blir det inte riktigt som planerat, oftast löser det mesta sig på något sätt ändå. Jag har alltid undrat om jag har en inre röst (den alla snackar om i trettioårsåldern) och jag tror knappast att jag har en tydlig sådan. Men ändå något som säger ”ja, kul!” och ”gud vad trött jag kände mig plötsligt”. Ingen inre röst har någonsin sagt nej. Om det inte omfattar att besöka Lummelundagrottan.Jag satt på ett kul möte och pratade med Frida som skulle börja sommelierutbildning och det slog mig att det skulle vara jätteroligt att gå en sådan kurs. Kanske precis det jag behöver för att ta nästa kliv i mitt matintresse? För ja, jag är intresserad av viner och har druckit dyrt och spännande, upphöjt, trendigt, elegant, budget. Men jag vet knappt hur drycken jag älskar produceras. Jag vet inte hur man matchar dryck med en maträtt. Hur kan jag ha missat detta. Är jag helt dum i huvudet? Vi kollade i alla fall om det fanns möjlighet för mig att börja i samma kurs som Frida, Sommelier steg 1 på Vinkällan, och här är jag nu. Tillbaka i bänken! Kort varsel men min inre kanske-röst sa KUL.Spontan känsla efter första dagen är: wow, det här är en perfekt match för mig? Det har så mycket bortom smak och sinne, det omfattar historia, geografi, politik, juridik, religion, klimat och väder. För någon som är så besatt av allmänbildning som jag? Ja, jag kommer givetvis behöva gå steg 2 och få en guldnål och examen.Jag var jättebra i skolan fram till 2:an på gymnasiet. Sen blev jag så trött på allt och ballade ur helt. Nu som vuxen finns ett helt annat lugn i kroppen, och framför allt den där törsten efter kunskap som sällan sinar. Det är så fasligt roligt att plugga igen.
