En veckas radioskugga. Jag har varit på Fahrmans möhippa, legat lite sjuk med halsont, jobbat och upplevt något slags inre kaos. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte vad jag vill med min tid. Jag vill allt?Samtidigt önskar jag att mycket skall krympa. Och där kommer huset in i bilden. Jag älskar vårt hus, känner hur det andas genom mig. Slukar mig, spottar ut mig ibland. Det välkomnar, men inte utan krav. Det förväntar sig så mycket jag inte kan ge det. Som jag inte vill ge det.Bor vi för stort? Behöver vi ha så här mycket prylar? Ett rum för allt? Jag växte upp stort, men jag har insett först nu hur mycket mina föräldrar offrade för att vi kunde bo som vi gjorde. Av sin tid, av liv.Hade jag haft en psykolog (det har jag inte) hade denne säkert sagt att jag vill så mycket utanför mitt hem att hemmet blir övermäktigt. Att när jag vill expandera mitt liv, vill jag kanske krympa mitt hem. Samla familjen på begränsad yta, hålla ihop det någonstans. Enkelt och litet. Var sak på sin plats.Psykologen: ”hemmet är ingen borg, det är nånstans man stoppar sig själv och familjen, hemmet är du, var du än är”.Jag: ”tar du 1200 spänn för det här?”Psykologen: ”ja, men jag finns ju också bara i ditt huvud”
