Klev tillbaka ut på tennisbanan idag, för första riktiga gången sedan hösten 2021. Jag började spela tennis ganska sent i livet, precis före jag träffade Kjell. I så många år kämpade jag med att hitta en sport som var så pass rolig att man inte ens tänker på hur jobbig den är, och sen upptäckte jag tennis. Sedan dess har det kommit två barn, och det slog mig med kraft idag hur kroppen förändrats under de här åtta åren. Hur jag har förändrats? På fler sätt än de uppenbara.När jag födde Sam var jag 32 år. Det var inte mitt första barn, men kroppen hade återhämtat sig helt efter Betty som jag födde när jag precis fyllt 27. En av de många fördelarna med att skaffa barn ung antar jag (säger inte att det behöver vara så för alla), kroppen har bättre förutsättningar att laga sig själv. Under graviditeten med Betty blev jag så vätskesvullen att jag vid igångsättning två veckor över tiden inte längre fick på mig andra skor än ett par knallgula Crocs (scrolla ner för bildbevis). Hon föddes i vecka 43 och jag hade nästan omgående panik över att bli av med gravidkilon, fastän de inte ens var särskilt många. Ibland tänker jag på hur skevt det var, att späka sig för att "bounce back", istället för att fokusera på anknytning och bebisbubbla. Det är en omogen människas hjärna som tänker så, eller en ätstörd. Jag var omogen.Graviditeten med Sam var en sån där man pratade mer om förr. Glowig! Nu blir man stenad på PK-torget om man nämner nåns gravidglow, och det är nog en sund utveckling. Graviditet och utseende är två motsatser tycker jag, de behöver aldrig samexistera. Men då, under graviditeten 2017? Då sa alla att jag garanterat bar på en pojke, "man blir pangsnygg då". Vi hade inte kollat kön, jag trodde Sam skulle vara tjej och vi hade spikat namnet som tjejnamn för att vara trendigt könsneutrala, men han kom ut med snopp och vi kunde använda samma namn. Efter drömförlossningen på Visby BB tog jag en magbild mindre än ett dygn efter och man kunde knappt se att jag varit gravid. Fem dagar senare skulle vi på min systerdotters studentskiva och jag postade en bild på instagram, men när jag fick kommentaren "Bounced back snabbare än Beyonce" tog jag bort bilden. Den framstod plötsligt som skrytig och äcklig. Precis den typen av bilder jag påverkades av efter min första förlossning.När Sam var fyra veckor klev jag tillbaka in på tennisbanan. Jag var återställd trodde jag, men på tunnelbanan hem viskade en tonåring försynt "jag tror du fått mens". Hon pekade på mitt skrev och det var en slakt av min vita tenniskjol. Nerblodad, utan nåt att knyta runt höfterna för att dölja. Jag sa: "nej, haha, det är bara avslag". Hon bytte nervöst vagn och jag insåg att jag gått ut för hårt, för snabbt. Skrämt en tonåring! Bara för att kroppen såg ut som vanligt på utsidan betydde det inte att den återhämtat sig på insidan. En omogen människas hjärna tänker så, eller en träningsstörd. Jag var omogen.Poppy föddes samma år som jag skulle fylla 37 och jag bestämde mig redan vid pluset på stickan att inte göra om samma misstag. Visst, jag började jobba när hon var 10 dagar gammal, men jag kunde göra allt hemifrån förutom nån timme i podstudio varje dag. Jag kände noll stress, noll vikthets, noll glowkomplex. Kunde inte ha brytt mig mindre om kroppen, det fanns ingen tid till det. Jag försökte få ihop livet som frilans och maxa tiden med min lilla bebis, och mina två äldre barn med egna behov. Förlossningen var piss, kan skriva om det en annan gång. Har fortfarande problem med svanskotan om jag sitter på hårda underlag för länge, typ en stol. Jag är ommöblerad i underlivet, ibland svårt att veta var slida slutar och anus börjar? Men vad fan. Det har tagit mer än två år att kliva tillbaka ut på tennisbanan, och det är tid min kropp och mitt psyke verkligen behövt. Kanske en mogen hjärna tänker så? Bilder nedan: 2012. Gravid med Betty i typ vecka 40 2012. Crocs är det enda som går på! 2012. Tre veckor efter Bettys förlossning. Hade panik? Sinnessjukt. Bantade typ. 2017. Dagen före Sams förlossning tror jag. Alla pratade om pojk-gravidglowet. 20 timmar efter Sams förlossning. 2017. Fem dagar efter Sam föddes. 2017. En dåre som åker och spelar tennis 4 veckor efter en förlossning. Februari 2022. Noll kroppspanik När folk frågar hur min sista förlossning var så brukar jag visa den här. Säger allt. Mars 2022. Magi!
