Vi var på Torö i helgen och det var verkligen helt magiskt. Fantastisk mat, inspirerande detaljer, långa samtal, båtutflykt till Landsort som var packat med konst, en öl på bryggan, fem barn och totalt kaos, sena middagar och vuxna som såg i kors av trötthet vid midnatt. Det var en dröm. Ända tills Kjell på söndagen runt lunch sade följande: ”prick nu börjar din dotters dansuppvisning”. 10 mil bort. Hjärtat sjönk. Kroppen blev iskall och varm på samma gång, jag tror jag fick panikångest. I bilen hem grät jag hela vägen, sen grät jag mig till sömns samma kväll. Jag grät när jag vaknade imorse. Hon hade sett fram emot detta så mycket, och jag med. Och jag missade det. And it fucking breaks my heart. Hon verkar dock ha tagit det med lite mer ro, ni får scrolla till bilden längst ner. Sommarens uniform
