För en vecka sedan var jag och de två äldsta barnen till bion och såg Barbie-filmen. En uppvisning i camp, kitchig, visuell, ganska underhållande. Ett bra tillfälle att förklara begreppet "patriarkatet" för sin 11-åring, helt naturligt. När jag växte upp var jag först inte särskilt intresserad av Barbie, jag tyckte hon var ful med sitt skrikiga smink och platinablonda hår. Men så en dag på hyllan på Lekstugan såg jag Teresa, Barbies latinamerikanska väninna. Teresa hade mörkt hår, gröna eller bruna ögon, rakare linjer, naturligare smink. Jag tjatade och tjatade och jag tror det var farfar som gick med mig och köpte henne tillslut. Vi bodde hundrafemtio meter från leksaksaffären, farmor och farfar i lägenheten under oss, alltid hemma och tillgängliga och lätta att blåsa på pengar då farmor blev dement mot slutet.På helgerna brukade jag och min kompis L köra runt hennes Barbie och min Teresa i hennes rosa barbiebil i hyresrätten där L och hennes mamma bodde (med vilken av alla karlar som nu var aktuell för stunden). Ibland blev det dålig stämning, och då gömde vi oss under trappan i trapphuset. Jag försökte övertala L att följa med mig hem och sova skavfötters i min 90-säng, men hon sa oftast nej. Senare har jag förstått att hon nog ville skydda sin mamma från socialen. För en gång när det var riktigt jävligt följde hon med, men ingen hade märkt att hon var borta när hon kom hem igen följande dag.Barbie och Teresa blev alla våra drömmar. Vår flykt, alltid mot något okänt, något annat. En barbiebil och ett annat liv. Thelma och Louise. Tillslut klippte vi våra dockor och målade dem som stackars Weird Barbie och efter denna förfulning tappade vi intresset för att leka med dem. På högstadiet gled vi ifrån varandra, jag och L. Påhejad av min familj satte jag mig några år senare i bilen, en svart Citroen C1, och körde på gotlandsbåten mot ett äventyr som fortfarande pågår, medan L blev kvar på ön.Kanske ingen skulle märka om hon var borta ändå.
