Vi spelade in måndagens Tabberaset idag och jag är nog ännu lite skakig. Frida hade en prata om hur man delar sånt som är svårt med sina vänner, hur man vågar släppa in och gräva på botten i kistan som ofta är vidöppen när man lär känna varandra, men som stängs mer och mer. Man berättar snippar av det svåra för sina närmaste, men varför sno allt syre med sin skit när man väl hittat en sällsynt synk i kalendrar och ska ha trevligt ihop? Det där med kistan är en spaning av Sigge Eklund men Frida tar den vidare med ett verktyg för hur man rent praktiskt kan fortsätta hålla kistan öppen, i alla fall för de som betyder nåt på riktigt. Det är märkligt när man drabbas av insikter i realtid och det fångas på band. Det fria fallet ner i jaget. Så naket på något vis. Och terapeutiskt. Framåtrörelse!Jag hade en annan break-through igår. Hemma med Poppy. Hon hade sitt sedvanliga utbrott, det man kan märka är på gång redan i språnget mot bilen efter hämtning. Man har avvärjt små kriser hela kvällen, mildrat, bäddat in, utan att för den saken låta henne diktera. Det får inte vara av eller på, hon måste se att det finns alternativ när synapserna exploderar som nyårsraketer i hjärnan. Morsan säger alltid: "två år gammal – ge två valmöjligheter. Tre år – ge tre. Små barn klarar inte för många val, och om det inte är förhandlingsbart så lura dem med avledning". Exempel: Nej Poppy du får inte en kaka till, men om du VILL *sägs med entusiasm* kan vi rita eller titta på Daniel Tigers Kvarter. Vilket väljer du? Det här brukar funka ganska ofta, men ibland är brytet oundvikligt. Man måste låta det valsa på bara, det ska tröskas igenom. Hon skriker för full hals, springer runt, vill upp i famnen, blir förbannad om man är fräck nog att ta upp henne. Hon brukar hata när jag ger henne medkänsla, men igår hände det för första gången. Genombrottet. Hon vrålade, korvade sig på golvet framför mig där jag satt i soffan. Jag sa: "men lilla hjärtat, så många känslor, det är jobbigt med så många känslor i kroppen på samma gång" och upprepade det med empatisk röst om och om igen. Jag nådde fram! Hon skrek och nickade samtidigt och lät mig lyfta upp henne, lägga henne med örat mot mitt bröst. Jag fortsatte säga samma sak som ett mantra, smekte henne med tummen över pannan. Hon skrek men lät mig. Det var ett starkt ögonblick, att nå hela vägen in och förbi. Känslorna krusade fortfarande vita gäss uppe på ytan, men nere i djupet fanns bara hon och jag. Ja, och Daniel Tiger med sitt jävla kvarter.
