Sommaren 1991. Jag är sex år gammal. Morsan och farsan har en sprillans ny Volvo 740, den är röd. När de blev ihop körde farsan buss och spelade i Classes orkester (en hit på svensktoppen!) och mamma gick på gymnasiet. De var fattiga som kyrkråttor men 1991 började det vända. Morsan hade gått högskola, examinerat och jobbade som förskolelärare och pappa hade avancerat till kamrer. Jag minns att det var viktigt för honom, den titeln, och idag fattar jag var den känslan kommer ifrån. Varför tror ni jag pluggar till sommelier? I alla fall. Sommaren 1991. Vi susar ner mot kontinenten i Volvon, mina föräldrar, min sju år äldre syster och jag. Syrran har en kassettbandspelare med hörlurar och den vill hon helst inte låna ut. Låten Lambada snurrar på A-rotation i de franska radiokanalerna och jag älskar den lite molliga tonen som övergår i dur när trummorna klappar igång. Minnena av själva resan är begränsade, kanske var det lite traumatiskt. Jag har fortfarande svårt för nybilsdoft. Men väl framme i Le Grau-du-Roi är allt magiskt, från början till slut. Våra familjevänner Nilla och Allan är redan på plats, de är pepparkaksbruna efter att ha pressat på stranden l’Espiguette med kokosolja, men brännan grundades med aluminiumfolie redan i förväg hemma på balkongen på Hästgatan. Efter två nära döden-upplevelser i poolen på hotellet lär jag mig simma, men det är för att jag inte har något val. Den första dagen tar några franska tonårspojkar tag i mig och kastar mig i djupt vatten. Jag sjunker som en sten, allt är turkosblått och ljuden är dova men jag hör brottsstycken, min syrra som skriker. Någon får fatt i min arm, slänger upp mig på poolkanten och jag hostar vatten. Några dagar senare står jag vid poolkanten igen och tittar med avund på syrran som simmar ledigt och leker med tonårspojkarna på det djupa. En korpulent kvinna rör sig i periferin, möjligen är hon lätt synskadad för hon missbedömer avståndet och knuffar mig oavsiktligt med höften ner i vattnet. Blubb. Tonårspojkarna vet vid det här laget att jag inte kan simma och fiskar upp mig skyndsamt, de gastar på franska mot kvinnan som skäms, hon vill krama mig på ett osvenskt vis och jag känner mig generad. Dagen efter lär jag mig simma. En kväll slänger syrran ur sig som barn gör mest att hon är lite sugen på godis, så jag och Nilla och Allans barnbarn bestämmer oss för att ta saken i egna händer och överraska henne. Vi plockar en slant ur mina föräldrars reskassa när de sitter på balkongen och krökar. Promenaden in till godisbutiken i stan är lång och mörk, nån kilometer men säkert tre eller mer, väl framme får vi ett förtjusande bemötande av godishandlaren. Vi betalar i franc vad jag förstått i vuxen ålder nog motsvarar några hundralappar svenska. Hallonremmar, godishalsband, roliga klubbor, chokladknappar till mamma. På vägen tillbaka ser vi blåljusen från håll, fullt pådrag. En polisbil bränner förbi oss där vi går längs med den franskt underhållna landsvägen, sådär skruttig och uppäten underifrån. När vi kliver in i hotellets entré ser jag morsan och farsan prata med en polis, de gråter. Jag minns inte vad som händer där emellan, men jag minns hur mamma trycker mig till sig och ylar: "jävla unge, jävla unge, gör aldrig om det här". Jag förstår senare att de tror att jag blivit kidnappad. Det här är sexton år före Madeleine McCann kidnappas från hotellrummet i Praia da Luz medan föräldrarna äter middag, en äkta mardröm. Semestern i Le Grau-du-Roi lunkar vidare. På playan slår vi läger precis nästgårds till nudiststranden. Jag följer med pappa när han går över skiljelinjen och krånglar av sig sina speedos, slänger dem vid strandbrynet och spettar genom vågorna för att dyka in i Medelhavet med huvudet först. Jag låter salta vågor skölja över mig men jag hatar den här stranden. Den kryllar av mikrostora krabbor, de nyper i tårna. Efter två veckor är det dags att bila hemåt och jag fasar för nybilsdoften. Syrran gråter, hon har kärat ner sig i en av tonårspojkarna från hotellpoolen. Hon lyssnar på samma låt i sin kassettbandspelare om och om igen, det omisskännliga ljudet av play stop rewind var tredje minut i miltal jag inte ens kan räkna till än. Vi stannar på Carrefour och köper en brödrost, en bordsfläkt och jag får en egen kassettbandspelare. Jag får låna vilket kassettband jag vill av syrran, men inte hennes play stop rewind. Pappa vill att vi tar vägen hem genom Schweiz, kanske för att bearbeta minnet av när han körde bussresa ner till Alperna med en skolklass. En resa där mamma var med, höggravid med min bror, deras första barn. De pratar ofta om den resan, hur pappa kör bussen uppför en serpentinväg och ser att mötande buss signalerar att något är fel. Den närmar sig i rasande fart. Han har två val, att styra in i bergväggen eller frontalkrock. Han väljer bergväggen. Ingen är bältad och mamma står bakom förarsätet och håller i pappa, med knäna mot förarhytten. Hon tar spjärn. Smällen kommer och alla klarar sig i båda bussarna. Pappa får höra från räddningstjänsten att hans beslut nog räddade liv, bussen som kom uppifrån hade tappat bromsarna, en frontalkrock skulle förmodligen ha tvingat en av bussarna mot stupet. Mammas knän är blå. Men nu sitter jag, mamma, pappa och syrran i en röd Volvo 740 på väg mot Schweiz och året är inte 1974 och pappa kör inte bussresa. Året är 1991. Jag slumrar och vaknar till när pappa bär in mig i ett chalet, det är ryschigt, kusligt, av massivt trä. När han bär mig mot trappan till höger kisar jag, ett ögonblick bara. I salongen till vänster sitter en äldre man, inte svensk. Han skrockar så att fönsterrutorna vibrerar, cigarr i munnen, bolmar. Det enda jag tänker där och då är: det här är mannen som mördade Olof Palme.
