I natt sov Poppy en hel natt utan ett enda uppvak. Imorse trodde både jag och Kjell att vi skulle hitta henne död i sängen, men hon var på strålande humör. Jag har varit lite utbränd i föräldraskapet sedan mitten av sommaren, hörde Gud min bön? Vänder det nu? Vågar jag hoppas? Så morgonen började helt fantastiskt. Wow! Jag tog Liz i koppel och traskade med sällsynt pigga ben till pendeln. Vi klev på Märstatåget och hamnade jämte en välbeställd pendlare (dom finns!) som sneglade irriterat och genast ställde sig på motsatt sida med ansiktet vänt mot dörrarna. Det störde mig, men visst var det något som luktade? Jag såg mig om och insåg att jag var ensam, förutom den irriterade mannen. Stanken, kom den från...mig? Jag tittade ner på Liz som låg på golvet och glodde uttryckslöst som hon brukar. Blicken fastnade vid halsbandet, pälsen runt huvudet.Vi har ett rådjur i trädgården som hon brukar jaga, och nu hade hon alltså rullat sig i dennes skit. Och här stod jag med en stinkbomb i koppel, på väg till stan med massor att göra. På Hornsgatan smet jag in på Willys och köpte en förpackning våtservetter. Nästan hela gick åt när jag torkade henne frenetiskt vid en parkbänk på Bysistorget, inför åskådare som drack sina morgonkaffe. Vi hann gå hundra meter och skymta Alex Dominici på cykel, då skulle Liz såklart göra morgontoalett. Jag plockade upp avskrädet i påse och under tiden satte hon sig att kissa bakom min rygg, i uppförsbacken mot Hornsgatans högsta punkt. En pöl stor som Hjälmaren strilade längst med gatustenen, rakt i riktning mot min Arket-totebag i tyg. Dränkt i hundkiss lommade jag vidare till kontoret i Hornstull. Jag antar att det inte vänt!
